Platser

Den stora stenbryggan strax söder om Norra hamnen. Byggdes redan på 1700-talet — varför och till vad är än idag omdiskuterat.

1838 upprättades ett kontrakt mellan fiskarna på norr om att bygga en hamn. Efter stormar 1892 och 1904 har hamnen restaurerats flera gånger; nuvarande hamn byggdes på 1930-talet.

Den äldsta kända handlingen kring hamnen är från 1818, men hamnen byggdes 1836 på traditionellt sätt med stenfyllda träkistor och en gångbro av släta stenar. Under skutfartens tid låg fraktfartygen på redd; stormar skadade hamnen 1872 och raserade den 1904. Den större bassängen byggdes i början av 1930-talet och invigdes 1935.

Kås på Södra Brantevik med böljeslagsmärken från kambrisk tid (488–542 miljoner år sedan). Namnet kommer av att vedjakterna lossade sin last här, och det har sedan formats till Vejakåsen av den lokala dialekten.

En av de sista möllorna som byggdes på Österlen. Väl bevarad men utan vingar sedan 1950-talet.

Har anor sedan början av 1800-talet på södra Brantevik. Fram till 1986 idkade tolv generationer lantbruk här. Idag vandrarhem i Svenska Turistföreningens regi.

Hörnet Skeppargatan – Östersjögatan. Sedan 1877 har det bedrivits affärsverksamhet i fastigheten — skeppshandel, livsmedelsaffär och café har alla haft sin plats här.

Vid Södra hamnen, byggd redan 1812. Har fungerat som bostad, fiskfabrik, restaurang och hotell under sina drygt tvåhundra år.

Bäcken har utgjort gräns mellan församlingarna Östra Nöbbelöv och Simris sedan början av 1700-talet. Det vi ser idag är endast utloppet — bäcken kulverterades delvis under 1950-talet.

Sjöassuransföreningen Hoppet startade 1871 och försäkrade samtliga 118 segelfartyg som 1898 hade Brantevik som hemort. Assuransföreningen upphörde i december 1955 och ombildades till en stiftelse som idag driver Sjöfartsmuseet Hoppet — med målningar av ortens fartyg, båtmodeller och en egen fiskeavdelning.

En av de små enbåtshamnar som röjdes fram längs Norra Branteviks strand under samhällets första period. Kåsarna bar namn efter sina användare — Tufve Möllares, Lars Pers, Baint Svens, Stengårds, Nils Magnus Mills, Ola Mills, Ola Per Mills — och de flesta har försvunnit. Hammars Kås är en av de få som fortfarande går att urskilja.

Natursköna kust- och betesmarker söder om Brantevik som i långa tider varit badplats och utflyktsmål — särskilt för de söderboende brantevikarna. Idag ett uppskattat promenadstråk och fritidsområde.

Gruvhål söder om Brantevik — Abrahamsgruvan, Isaksgruvan och Jakobsgruvan. Besöktes redan 1690 av Karl XI. Under 1700-talet bröts framför allt blymalm, och under andra världskriget bröt AB Branteviks Gruvor (dotterbolag till Svenska Aluminiumkompaniet) flusspat för aluminiumframställning. Idag återstår bara små spår i marken.

Den största av de stengravar som 1777 dokumenterades av C.G.G. Hilfeling på uppdrag av den danska staten. Belägen på nuvarande Södra Brantevik, cirka 30 meter i diameter — samma modell som Kiviksgraven. Ytterligare elva gravar av samma typ ska ha funnits strax söder om Brantevik. Stenmaterialet är sedan länge skingrat i husgrunder, gärdsgårdar och hamnar.

År 1932, vid bygget av kustvägen mellan Brantevik och Simrishamn, hittades en bronsåldersgrav på dåvarande strandvallen — 75 meter nordost om samhällets nordligaste hus. Bland fynden fanns en bronsdolk med guldinläggningar. Endast en stenmursrest minner idag om fyndplatsen.

En mycket stor sten i vattnet utanför norra stranden. Namnet tros komma av det ylande ljud som uppstod när vattnet slog in under stenen. I omgivningen finns geologiska sevärdheter: böljeslagsmärken vid Vejakåsen (ca 570 miljoner år) och en fossil sandbotten (Psammichnites gigas) vid gamla Södra hamnen.