Platser

Den stora stenbryggan strax söder om Norra hamnen. Byggdes redan på 1700-talet — varför och till vad är än idag omdiskuterat.

1838 upprättades ett kontrakt mellan fiskarna på norr om att bygga en hamn. Efter stormar 1892 och 1904 har hamnen restaurerats flera gånger; nuvarande hamn byggdes på 1930-talet.

Den äldsta kända handlingen kring hamnen är från 1818, men hamnen byggdes 1836 på traditionellt sätt med stenfyllda träkistor och en gångbro av släta stenar. Under skutfartens tid låg fraktfartygen på redd; stormar skadade hamnen 1872 och raserade den 1904. Den större bassängen byggdes i början av 1930-talet och invigdes 1935.

Kås på Södra Brantevik med böljeslagsmärken från kambrisk tid (488–542 miljoner år sedan). Namnet kommer av att vedjakterna lossade sin last här, och det har sedan formats till Vejakåsen av den lokala dialekten.

En av de sista möllorna som byggdes på Österlen. Väl bevarad men utan vingar sedan 1950-talet.

Har anor sedan början av 1800-talet på södra Brantevik. Fram till 1986 idkade tolv generationer lantbruk här. Idag vandrarhem i Svenska Turistföreningens regi.

Hörnet Skeppargatan – Östersjögatan. Sedan 1877 har det bedrivits affärsverksamhet i fastigheten — skeppshandel, livsmedelsaffär och café har alla haft sin plats här.

Vid Södra hamnen, byggd redan 1812. Har fungerat som bostad, fiskfabrik, restaurang och hotell under sina drygt tvåhundra år.

Bäcken har utgjort gräns mellan församlingarna Östra Nöbbelöv och Simris sedan början av 1700-talet. Det vi ser idag är endast utloppet — bäcken kulverterades delvis under 1950-talet.

Sjöassuransföreningen Hoppet startade 1871 och försäkrade samtliga 118 segelfartyg som 1898 hade Brantevik som hemort. Assuransföreningen upphörde i december 1955 och ombildades till en stiftelse som idag driver Sjöfartsmuseet Hoppet — med målningar av ortens fartyg, båtmodeller och en egen fiskeavdelning.

En av de små enbåtshamnar som röjdes fram längs Norra Branteviks strand under samhällets första period. Kåsarna bar namn efter sina användare — Tufve Möllares, Lars Pers, Baint Svens, Stengårds, Nils Magnus Mills, Ola Mills, Ola Per Mills — och de flesta har försvunnit. Hammars Kås är en av de få som fortfarande går att urskilja.

Natursköna kust- och betesmarker söder om Brantevik som i långa tider varit badplats och utflyktsmål — särskilt för de söderboende brantevikarna. Idag ett uppskattat promenadstråk och fritidsområde.

Gruvhål söder om Brantevik — Abrahamsgruvan, Isaksgruvan och Jakobsgruvan. Besöktes redan 1690 av Karl XI. Under 1700-talet bröts framför allt blymalm, och under andra världskriget bröt AB Branteviks Gruvor (dotterbolag till Svenska Aluminiumkompaniet) flusspat för aluminiumframställning. Idag återstår bara små spår i marken.

Den största av de stengravar som 1777 dokumenterades av C.G.G. Hilfeling på uppdrag av den danska staten. Belägen på nuvarande Södra Brantevik, cirka 30 meter i diameter — samma modell som Kiviksgraven. Ytterligare elva gravar av samma typ ska ha funnits strax söder om Brantevik. Stenmaterialet är sedan länge skingrat i husgrunder, gärdsgårdar och hamnar.

År 1932, vid bygget av kustvägen mellan Brantevik och Simrishamn, hittades en bronsåldersgrav på dåvarande strandvallen — 75 meter nordost om samhällets nordligaste hus. Bland fynden fanns en bronsdolk med guldinläggningar. Endast en stenmursrest minner idag om fyndplatsen.

En mycket stor sten i vattnet utanför norra stranden. Namnet tros komma av det ylande ljud som uppstod när vattnet slog in under stenen. I omgivningen finns geologiska sevärdheter: böljeslagsmärken vid Vejakåsen (ca 570 miljoner år) och en fossil sandbotten (Psammichnites gigas) vid gamla Södra hamnen.

Den nordligaste av de namngivna kåsarna på byakartan, längst upp mot Simrishamn. Kåsarna var enbåtshamnar som fiskarna själva röjde fram i stenreveln och som bar brukarens namn — här Ola Per Mill, med namnled efter Möllegården.

Kås på norra stranden, uppkallad efter Ola Mill. Låg strax söder om Ola Per Mills kås och strax norr om Nils Magnus Mills kås — de tre Mill-kåsarna ligger i rad och hörde till samma släktkrets.

Kås norr om Laxvik, uppkallad efter Nils Magnus Mill. Kåsen användes för mindre öppna båtar som drogs upp på land mellan fisketurerna.

Grund vik på norra stranden mellan kåsarna. Namnet vittnar om laxfisket, som vid sidan av sillen och ålen var en viktig inkomst för fiskarna på Norra Brantevik.

Kås som hörde till Stengården. Till skillnad från de personnamngivna kåsarna bär den gårdens namn — ett spår av att flera kåsar brukades av gårdarna uppe på backen snarare än av enskilda fiskare.

Kås strax norr om Ylke sten, uppkallad efter Samuel Nilsson. En av de kåsar som med tiden fyllts igen av sten och sand och idag är svår att urskilja.

Kås norr om Norra hamnen, uppkallad efter Baint (Bengt) Sven. Namnformen är dialektal och visar hur kåsnamnen levde i talspråket långt innan de skrevs ned på kartan.

Vattenhål vid Norra hamnen, uppkallat efter Ingvar Jöns. Vannhålen var byns färskvattentäkter — grävda hål i strandvallen där grundvattnet trängde fram och som användes till hushåll och kreatur innan vattenledningen kom.

Kås mellan Norra hamnen och Bäcken, uppkallad efter Lars Per. När Norra hamnen byggdes från 1838 förlorade de närmaste kåsarna sin betydelse — båtarna flyttade in i den skyddade bassängen.

Kås som hörde till Möllegården, en av gårdarna ovanför byn. Från samma gård kommer namnleden ”Mill” i flera av kåsnamnen längre norrut.

Flata klipphällar (”hallar”) söder om Södra hamnen där bränningen slår in. Namnet syftar på böljorna — samma hällar bär de böljeslagsmärken från kambrisk tid som gjort Vejakåsen geologiskt känt.

Den höga klipphällen söder om Vejakåsen, ett tydligt landmärke från sjösidan. Hallarna längs sträckan — Höge hall och Svarte hall — användes som sjömärken när man styrde in mot byn.

Djuphåla i berggrunden vid södra stranden, mellan Höge hall och Signalstationen. Sådana hålor vattenfylldes vid pålandsvind och användes som naturliga badhål.

Signalstation på höjden söder om byn, där fartygsrörelser rapporterades och signaler växlades med sjöfarten. Under segelfartens tid var stationen byns förbindelse med fartygen på redd.

Mörk klipphäll söder om Signalstationen. Tillsammans med Höge hall och Flä hör den till den klippiga södra kusten där landet möter Bornholmsgattet.

Flack strandhäll (dialektalt ”flä” = flat, grund) på södra kusten vid Planget. Grundet gjorde platsen svårnavigerad för större båtar men användbar för landdragna ekor.

Badplats och kås på södra kusten som enligt gammal ordning användes av flickorna och kvinnorna — motsvarande Pågarnas knärte längre söderut. ”Knärte” är dialekt för en liten klipputsprång eller trappsteg i berget.

Pojkarnas badplats och kås söder om Badehallen. Att pågar och töser hade skilda badplatser var självklart in på 1900-talet, och namnen sitter kvar i kartan även efter att sedvänjan försvann.

Klipphällen som varit byns badplats på södra kusten — ”badehallen” i dialektal form. Här och vid Grönet samlades brantevikarna på söndagarna.

Kås på södra kusten uppkallad efter Joel. En av de sydligaste i kedjan av enbåtshamnar som sträckte sig från Sjumilator i söder till Ola Per Mills kås i norr.

Kås uppkallad efter klockaren (”klockemannen”). Strax inåt land ligger Klockemannens källa, en av de källor som gav byn färskvatten.

Källa inåt land vid Buskahöjan, uppkallad efter klockaren. Källorna — Klockemannens källa, Skars källa och vannhålen längs stranden — avgjorde var man kunde bo innan vattenledningen.

Kås vid Hyllan på sydvästra kusten, uppkallad efter Martin Folke. Här är stranden lägre och mer skyddad än vid hallarna längre norrut.

Den sydligaste namngivna kåsen på kartan, intill Kalvabäcken och Sjumilator. Uppkallad efter familjen Anderberg.

Bäck som mynnar i havet söder om byn. Namnet kommer av att kalvarna vattnades här — betesmarkerna på Grönet och söderut hörde till gårdarna ovanför.

Udden (”näbben”) längst i sydväst, vid gränsen mot Tre kronor. Härifrån öppnar sig Bornholmsgattet — farvattnet mellan Skånes sydostkust och Bornholm som Branteviks skutor korsade dagligen.

Ett av de tre gruvhålen söder om byn. Under 1700-talet bröts blymalm i området och under andra världskriget flusspat till aluminiumframställning. Idag syns bara svaga svackor i marken.

Gruvhål vid Hyllan på södra kusten, granne med Abrahams- och Isaksgruvan. Karl XI besökte gruvorna redan 1690.

Gruvhål i det södra gruvområdet. Namnen Abraham, Isak och Jakob på de tre gruvorna följer patriarkerna — en vanlig namngivningssed vid äldre svenska gruvfält.

Backe i det södra utmarksområdet. Namnet ”rör” syftar på stenrösen — samma ord som i Brantarör, byns största stengrav.

Backe söder om byn där påskeldarna brändes. Eldarna på backarna var en av årets stora samlingspunkter i fiskeläget.

Höjdsträckning söder om byn, mellan Knutsvik och kusten. Buskmarkerna gav bränsle och skydd åt betesdjuren på de magra utmarkerna.

Öppen plan mark (”planget”) söder om Fruktträdgården, mellan byn och Grönet. Här gick vägen ut mot de södra betesmarkerna.

Sträckan mellan Södra hamnen och Vejakåsen, där strandlinjen kröker sig — ”krögen” av kröka. Här lossades ved och sten i äldre tid.

Kärr strax väster om byn, i Bäckens avrinningsområde. Kärren dikades ut under 1800- och 1900-talen när odlingsmarken utvidgades.

Odlad trädgårdsmark sydväst om byn, mellan Grodkärret och Kärret. Namnet minner om den fruktodling som hörde till gårdarna innanför fiskeläget.

Sandstranden norr om byn, längs den ”odugeliga sanden” som de första fiskarna på 1700-talet bosatte sig vid — marken var för mager för åkerbruk men gav plats för båtar och bodar.

Källa på markerna nordväst om byn, vid Skarkullen och Mårten Baisans kärr. En av vattentäkterna för gårdarna ovanför fiskeläget.

Kärr nordväst om byn, uppkallat efter Mårten Baisan. Kärren i backlandskapet var vattenhål för kreaturen och gav vass till tak och strö.

Markområde vid Ingemans lilla höja mellan Nygård och Sandvik. Namnet hör till hassel — lövmarkerna gav käppar, tunnband och bränsle.

Gård på markerna norr om byn, vid Sandvik och kåsarna. Gårdarna ovanför fiskeläget — Frägård, Nygård, Skölla­gårdarna, Stengården och Möllegården — var de hem varifrån de yngsta sönerna flyttade ned till stranden och blev fiskare.

Gårdsgrupp på höjderna nordväst om Brantevik. Gårdarna hörde till Östra Nöbbelövs socken och brukade markerna innanför kusten.

Gård nordväst om byn, vid Ingemans lilla höja. Namnet visar att gården anlades sent, sannolikt vid en av 1800-talets skiften.

Gård på markerna nordväst om Brantevik, vid Skarkullen. Kärr- och kullnamnen i området beskriver ett backlandskap med små våtmarker mellan höjderna.

Gård sydväst om byn, ovanför Buskahöjan. Härifrån gick markerna ned mot Grönet och gruvhålen.

Gård väster om byn, mellan Fruktträdgården och Hylkegården. Ett av de senare namnen i kartan — bildat på hem och dal snarare än på ägarens namn.

Gård i sydvästra utkanten, vid Hyllan. Gårdens marker sträckte sig ned mot kåsarna och gruvhålen på södra kusten.

Farvattnet utanför Brantevik, mellan Skånes sydostkust och Bornholm. Genom gattet gick byns skutfart — 1899 var Brantevik Sveriges största hemmaort för segelfartyg, och Bornholmsgattet var vägen ut mot Östersjön och världen.